A million different pieces
Jag saknar mamma.
Jag längtar efter mig själv.
Varje dag när jag på olika sätt måste "möta verkligheten" och "ta ansvar", - i form av räkningar som ramlar in i brevlådan, köpa tvättmedel, tänka på tvätttiden i tvättstugan, ringa det där samtalet...
längtar jag tillbaka till barn,- och ungdomsavdelningen på sjukhuset, sonden, - världen där jag inte har något som helst ansvar, förutom att "sköta mig", relativt, så att vågens siffror inte fullkomligt rasar.
Från det att jag var fjorton år har jag levt i den här världen, den här (o)trygga världen, där svart är vitt, bra är dåligt, närhet betyder distans och allt är inrutat, analyserat, viktigt och orelevant på samms gång.
Ibland undrar jag om det inte krävs att man, samtidigt som man har anorexi, även är schizofren ?
Man (läs: jag) hatar ensamheten som man utsätter mig själv för, skapar åt sig själv, samtidigt som man blir "förbannad" och besviken på alla så kallade vänner (och familjemedlemmar) som inte hör av sig. Och om dem ringer och man (självklart) inte svarar så har man ingen som helst förståelse för varför de inte släpper allt de sysslar med för ögonblicket och bara kommer hem till en, tar sig in med våld och bara håller om en ?!
På det här sättet blir all kärlek missförståd för en anorektiker.
Människor i ens närhet som, på grund av respekt (?), inte vill göra "intrång" i ens liv och därför låter en vara, "återhämta" sig, tillfriskna på egen hand tolkas som f. d vänner som skiter i en när man inte är top 10 längre.
De som bryr sig lägger, i en anorektikers ögon, näsan i blöt och borde sköta sitt.
Min mamma, som är min vackraste och ljusaste ängel, var under en lång tid, främst under tiden jag sondades av henne hemma, min (anorexins) allra värsta fiende och den rödaste, ondaste av alla djävular.
Jag, som alltid varit en tjej som sätter ärligheten främst och som alltis haft ett otroligt öppet och ärligt förhållande till min mamma, blev värre än Pinochio, ljög mig grön och visste till slut inte vad som var sant eller falskt, vad jag gjorde minuten innan eller vad jag önskade.
När jag hade tjatat mig till att få duscha i fred (!?) var det bara att skynda, skynda öppna sondslangslocket och, som ett sugrör, suga ut så mycket vätska (sondnöring, magsaft... Ouh... !) som det bara gick innan badrumsdörren öppnades.
Hela sidan på ett av vårt hus fyra väggar ruttnade eftersom jag hällt ut sondnäring från mit sovrumsfönster...
Nästan lite komiskt. Lika komiskt som när alla blommorna hemma dog av okänd anledning och började stinka lik (eftersom jag "vattnat" eller "matat" dem med min nyttiga sondnäring... :) :( :)
Som anorektiker är man inte delad; man är splittrad into a million different pieces
Nina Hemmingson sätter ord (och bild) på... Det här :
Ibland orkar jag inte gråta, då skrattar jag istället.
Välkommen, Kära Ångest
Nummer ett
Så stod jag hemma framför spegeln och grät i x antal timmar innan jag kunde med att ta mig utanför dörren. Igen.
-Grät för att jag ser en heffaklump, en barbapappa som tittar tillbaka på mig i spegeln.
Urk.
Tar mig till slut ut ändå, för att kunna ta mig till gymmet, så klart.
Jag vill ju inte dö (?) idag, här hemma, dränkt i min egen tjockångest utan att ens ha tränat mina timmar på gymmet.
Den här sagan tar inte slut. och skulle den mot alla odds göra det, så är det inget lycklig slut som väntar.
Det är min uppfattning.
Jag har varit sjuk i ungefär sju år. Anorexia Nervosa är min finklingande diagnos.
Haha. Det var det jag tänkte när en vän först nämnde det för mig. Jag skrattade, för att det lät så patetiskt. För att... Jag aldrig har varit den som var kandidat till en sjukdom som denna. Jag var den som "hjälpte" min bästis komma ur helvetet innan jag själv hamnade där. Jag är en stark tjej, en duktig tjej, med drömmar och ambitioner som inte skulle låta sig trampas på, som inte skulle ge upp för någon eller något, som... Som skulle klara precis vad som helst som jag tog mig an.
Jag tog mig an Anorexin.
